Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aktiga ryckningar omfattade hon sin unga
herr-skarinnas knän.
Det var en hemsk, men skön kontrast mellan
dessa båda, som förlorat sina hjertans allt.
Rosas bleka ansigte, deri himlens ljusa
frid ännu var utbredd, lutade sig ned till Bettys,
brändt af de strömmande tårarne, den inre
smärtan.
“Gråt, Betty, gråt ut du hos mig — det är
skönt för den, som kan gråta! Klaga sedan
dina qval: jag vill höra dig, men icke trösta
dig. Gråt, gråt... o, hvad han höll dig kär,
den du älskade!“
“Än mamsell Rosas då,“ snyftade Betty:
“har mamsell Rosa inga tårar hon för den,
som höll henne kär?“
“Nej, Betty, jag har inga tårar: jag har
redan förut gråtit bort dem! Men sörj icke du
för det — han förstår mig nog ... Kom nu,
låt mig föra dig till min kammare, du arma,
unga enka!“
Flera dagar voro förgångna.
Hade hittills ett tvifvel funnits hos någon,
så var det nu försvunnet.
Sjöfröken sof på hafsbottnen, ty om hon
ej sofvit der, skulle hon väl varit spord från
land eller strand, och om hennes unge
befal-hafvare blifvit räddad, skulle man väl äfven
hört af honom; men ingenstädes fanns någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
