Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes sista blick genom gluggen föll på
en öppen plats ett stycke nedanför tornet.
Skymningens skuggor insvepte den i ett grått
dunkel, men genom detta dunkel tyckte sig
Rosas öga varsna bilden af den älskade. Hon
uppgaf ett jubelrop, ty nu visste hon att
Herren emottog offret.
“Farväl, farväl j alla, som jag lemnar q v ar
... förlåten mig.... jag flyger till honom!“
Blixtsnabbt raspade den lilla knifven öfver
de blå ådrorna — tvänne höga, röda strålar
sprutade upp.
Rosa sjönk sakta ned på bänken. Hon
kände en outsäglig ljuf domning genomsmyga
sina lemmar, med hvarje droppe af det blod,
som förrann, tyckte hon att själen flyktade :
bilder mera tjusande, än till och med de hon
i lifvet någonsin skådat, började sin luftiga
färd omkring henne. Afmattningen tilltog: snart
— så förekom det henne — skulle hon bli
alldeles fri, och signalen att hon öfvergått till
det sköna efterlängtade landet var hennes Albins
röst. Sjelf uttalade hennes läppar ännu
oupphörligt hans namn ... och nu, nu ... nej, hon
bedrog sig ej.. . nu hörde hon honom svara:
“Rosa, Rosa!“
“Här,“ hviskade hon med aftynande röst,
“här.... Men det är icke ljust nog ännu ...
jag ser ej... dina hvita vingar.... O, min
Albin!“
“Rosa, Rosa,“ ljöd det alldeles invid hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
