Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den gamle köpmannen och den stumme gossen
från ett sjunkande fartyg, anfallet af sJcottska
sjöröfvare och sedan öfvergifvet!
Albin frågade sig huru så mycken
öfver-mensklig fräckhet och kallblodighet kunde
finnas hos en menniska, han frågade sig om det
vore rätt att undanhålla denne man från lagens
dom .... Ah, han hade ju räddat hans far, han
hade vårdat Will, och Rosa kallade honom sin
far: Rosa skulle ju försona brottet! “Ja, helt
säkert har ångern gripit syndarens själ: det
är fråga om försoning..... Nej, jag kan icke
begifva mig dit: jag kan ej strida med Will,
jag kan ej angifva Holgersen, men när jag
af-kylt mitt blod, när jag fattat en klar tanke,
då vill jag resa dit, se Will—jag mins ju ännu
detta sköna, lidande ansigte derute vid
Kors-betningen — se, omfamna och af hela min själ
älska honom, den arme ’suckarnes son’, och
äfven se henne, som jag hvarken vill dömma
eller fördömma, fastän hon gjort mitt lif till
en evig fördömmelse, en evig ödemark... ja,
men en ödemark, der jag lyckligtvis snart skall
försmäkta och dö, ty lefva utan henne.....
nej, det förmår jag ej!“
Så der hade tankarne farit fram och åter
före sömnen. Då han vaknade, begärde han
såsom vi nämt — att få träffa kapten Donnert,
och yi se nu denne värde herre inträda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
