Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Min själ jag tror jag har kurage, kapten!
Herre jesses, om hon ändå hade haft en liten
besinning på sig––Men jag skall väl ändå“
.... Bas nöp sakta i segelsnibben, men det
var honom omöjligt: han vände sig bort.
Då tog Albins hand ett raskt tag, och den
mystiska slöjan öppnades.
Inunder den låg — fru Susanne, ej
glödande med ett förstucket lif i hvarje puls som
då hon hvilade på den falska dödsbädden, ej
med förvildade drag, sådana som passionen
tecknat dem, då hon på det våldsamt gungande
skeppet med den blixtrande dolken i hand
böjde sig öfver mannen, som hon så vansinnigt
älskade, utan med ett kallt, strängt och hånande
uttryck, troligen detsamma som hon haft, då
hon utförde sin sista handling. Det hade
slutligen kallnat detta så brinnande hjerta, de
stodo för evigt stilla dessa spelande, eldfulla
ögon, men ingen frid, intet försonande lugn
hvilade på den förbleknade pannan.
Albin bad ur sin själs djup en varm bön
för den, som så ofta nedkallat hämden öfver
honom. Nu var åtminstone han försonad. Han
hyste ej en enda känsla af hat, och han kände
att han ej heller skulle kunna hysa något mot
hennes minne, hvad ondt hon än åstadkommit,
ty detta onda hade härflutit från hennes osaliga
kärlek — och hvad en sådan förmådde, visste
han sjelf.
Först sedan han lenmat den döda och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
