Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig på golfvet och med de förfärligaste
åtbörder gaf uttryck åt det rysliga qval, som
stormade i hans själ. Amelie föll ur den ena
svim-ningen i den andra. Hildur flög snyftande ur
rum till rum för att hjelpa, men var alltför
hufvud-yr att minnas något. Holgersen hade
åter flyktat till sitt pinorum, der han, med
pannan lutad mot den kalla muren, låg på sina
knän och försökte bedja. Den skakade
syndarens själsvånda var så omätlig, att han skulle
hafva välsignat den hand, som befriat honom
från lifvets börda — sjelf tordes han det ej:
han vred sig i stoftet för frälsarens fot och
kunde blott framstamma det enda ordet: “Nåd!“
I blå kammaren, som låg innanför Rosas
rum, satt orörlig, liksom han förlorat både
känsla, minne och lif, den återkomne älskaren.
Han gret icke, han bad icke, han tänkte icke
en gång — han visste om intet. “Denne“ sade
doktorn h viskande till Tekla, “fordrar mer
omsorg än någon af dem: han mister förståndet!“
Tekla hade ej något sTar: hon fästade sin
tröstlösa blick på Rosas Imta ansigte. Derefter
Tändes den åter till doktorn.
“LyckligtTis har hon ej gjort det så illa
som ske kunnat,“ mumlade läkaren. “Hjelpen
kom ej för sent i det afseendet, men beror
på hTad Terkan det hela medför!“ Och från
Rosa, hos hvilken nu allt blifvit verkstäldt,
som för närvarande kunde göras, började
doktorn sin rund hos de andra. Carl fick Will på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
