Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knappt se på hvarandra, då man hviskade: “Gud
vare lof att vi fingo behålla henne!“
Aek, till hvilket lif inbjöds hon väl!
Rådlösheten och förtviflan började på nytt.
Och nu måste dock något beslut fattas,
ty den unge främlingen gick åter uppe, och
hvarje dag fruktade man att han icke längre
skulle nöja sig med läkarens försäkringar om
Rosas tillfrisknande, utan begära att sjelf få se
henne — men ännu dröjde han.
Tvänne gånger hade han deremot yttrat
sin önskan att få se Will, men innan denna
önskan kunnat verkställas, hade han återkallat
den, och slutligen tycktes han ej vilja se någon,
undantagande doktorn och den trogne
konstapeln, som helt och hållet glömde sin egen
lycka för att uteslutande egna sig åt sin herre.
H vark en Holgersen, hans hustru eller Will
hade således ännu stått i någon beröring med
Albin efter hans ankomst, men de förstnämde,
som ständigt smögo öfver glödande kol, kände
att förklaringarnes timma nalkades.....
Det var en morgonstund.
Holgersen, som nyss besökt sin myndling,
inträdde just till Amelie för att säga henne
det han, hvad Will beträffade, hyste den
föreställningen att åtminstone han icke skulle göra
dem något mera bekymmer. “Han har efter
första slaget fattat sig på ett märkvärdigt sätt,
och är det ej underligt att han lika litet som
den andre begärt att få se Rosa?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
