Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Det är ej underligt,“ svarade Amelie med
denna aftynande och trötta röst, som
tillkännager själens oemotståndliga behof efter hvila:
“de älska henne båda för högt att ej unna
henne tid att fullt återvinna sina krafter.“
“Har hon frågat efter någon af dem?“
“Icke mig, men till Tekla sade hon en
gång straxt efter olyckan: ’Det var Albin som
befallde mig att återvända till lifvet —
hvar-före kommer han då ej och ser att jag lydt
honom?’“
“Arma barn!“
“Då du blir frisk,“ hade Tekla svarat,
“kommer han och tackar dig.“
“Men efter Will har hon ej frågat?“
“Hans namn sväfvar ofta på hennes läppar,
men hon tycks ej ha styrka till något mer.u
“Och hvad skall det nu bli — ser du en
skymt af dagsljus i det här mörkret?“
Amelie svarade endast med en suck.
I detta ögonblick inträdde Hildur och
underrättade att konstapeln infunnit sig med
anhållan från kaptenen, att han utbad sig att
få tala med herr grosshandlaren.
Det lopp en iskyla genom Holgersens kropp.
“Jag skall komma!“ sade han.
Hildur gick.
“Nu, Amelie, nu! Jag vet icke hvarföre
det griper mig så häftigt — mannen kan ju
icke vara så vild och ställa till något vidare:
vi ha haft sorgspel nog för hans skull, och har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
