Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de sig hafva sändt till evigheten, lefver —
brottet finnes ej mera till ... tror du mina
ord ?“
“Kanhända,“ sade Viktor forskande i sina
minnen, “skulle jag icke varit så snart
öfver-tygad om denna välsignade händelse, ifall jag
ej nyss vakat vid en annan sjuksäng — du vet
hvems jag menar. Nu förstår jag de ord, de
rop, som undföllo honom under yrselns orediga
ögonblick––Men går då allt detta så lugnt,
så tyst, att det genljuder blott i deras hjertan,
som det närmast rör?“
“Ja, var säker att det aldrig kommer utom
dem!“
“Men vi andra... hur menar du?“
“ ... att du kan börja hoppas det bästa,
att vi alla ha skäl att hoppas, såvida... Men
ts — hvad hör jag... det är Carl och Hildur
som komma in i salen! Du skall få se att.. •
att____“
Tekla blef alldeles blek.
“Lugna dig, Tekla — ingenting bestämmes*
som ej du sedan kan omändra! Men jag måste
säga dig att du anar fullkomligt rätt, ty Carl
och jag hade öfverenskommit att i dag se våra
öden af gjorda.“
“Godt,“ svarade Tekla med en hastig skymt
af tankspriddhet — “lemna mig nu! Jag går
in till Rosa.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
