Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han upplyfte sakta hennes hufvud och
bortkysste tårarne.
“Ha vi väl rätt att vara så lyckliga?“
hviskade hon med en röst, som för Carl var det
starkaste bevis att Tekla verkligen egde sin
hela lycka i honom.
Denna öfvertygelse gaf en vek darrning åt
hans ton, då han lika sakta svarade :
“Då vi, såsom nu, sluta denna lycka inom
våra själar, är den vår heliga rättighet — och
är det icke just i den vi hemta mod att
uppoffra nästan hvarje stund åt dem vi älska och
beklaga?“
“Jo, min Carl, du har rätt.... Men hur
är det med vår hjeltemodige kapten i dag?“
“Bättre än jag någonsin vågade hoppas:
han har aldrig haft mera välde öfver sig.“
“Och Will?“
“Han är icke glad som en brudgum, men
han ser lycklig och lugn ut.... Ah, vi ha dem
här.... Nej, det är blott Albin!“
Kaptenen inträdde och helsade med en
ledighet och säkerhet, hvilken icke angaf
ringaste sinnesrörelse.
Han hade, såsom Hildur anmärkte, en
“syperb“ färg, men om den var af det slag, som
fordom prydde hans kinder eller endast ett
återsken från det feberglödande blodet, kunde
ej så noga sägas. I hans ögon låg ett
allvarligt och tankfullt uttryck, inga vexlande blixtar
mellan förtviflan och tilltvingad fattning: han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
