Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tekla kunde ej värja sig för en lätt
rysning.
“Ja, ja,“ återtog Amelie, “du skulle blott
sett honom! Hans ögon hade ena sekunden
en glans så stark och onaturlig att allt mitt
blod ville stelna, den andra uttryckte de en
så hopplös sorg att jag, fattad af innerligaste
medlidande, tog hans hand och försökte att
göra några vänliga tecken. Men han drog
handen sakta och med en rörelse af plåga
tillbaka, och sedan han böjt sig ned och sakta
tryckt läpparne mot de små hvita kuddarne, i
hvilkas spetsar jag såg hans tårar falla, ilade
han ut med en nästan vild fart, som om han
varit förföljd af de mest förfärliga syner.“ ...
En timma efter detta samtal började
familjens medlemmar samlas i salen.
Carl, som varit uppe och besökt Albin,
var bland de första, i hopp att få ett
förtroligt ögonblick med sin älskade.
Viktor, som hoppats detsamma, stod redan
med Hildur vid det aflägsnaste fönstret. Tekla
gick af och an, ordnande än ett, än ett annat,
men när Carl kom, när han utan ord, men med
den uttrycksfullaste blick, lade sin arm om
hennes lif, då, betagen af den sällhet, som var
hennes, medan Mosa skulle smyckas till en
offerfest, föll hon i häftig gråt och dolde sitt
ansigte vid Carls bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
