Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rera. “Men lika mycket, gå på du, Lisa —
sådant tyg duger!“
Som båten nu hunnit så långt ut, att Lisa
endast trodde sig höras af sitt eget sällskap
jemte passagerarne i en och annan vefslup,
lemnade hon parasoletten till sin kusin, afdrog
handskarne, stämde gitarren och började
pre-ludiera.
Men vi måste nu taga tillfället i akt att
presentera Lisa Norman, ty detta är verkligen
ett af hennes lyckligaste ögonblick, hvad det
yttre beträffar. Troligen vet hon det äfven
sjelf och beklagar kanhända att ej hafva andra
ögonvittnen dertill, än gamle kamrer Lassman
och Wilhelm Ficker, hvilken senare mamsell
Lucie, att dömma af det sätt, hvarpå hon räckt
honom sina småsaker, måste räkna för mindre
än intet.
Lisa — vi följa emellanåt kamrerns vana
att så benämna henne — satt på mellersta
tof-ten, ty hon hade bytt plats med moster Neta,
hvilken krupit till kamrerns sida, i hopp att
få tillfälle yttra några ord om sin son, som så
utmärkt väl skickade sig. Lisas friska kinder,
med åtföljande lockar, skuggades af en liten
halmhatt. Hennes svarta, skälmska ögon
spelade ej så lifligt som vanligt, men man kunde
märka att de egde ett stort förråd eld, då hon
fann lämpligt att använda den. Schalen hade
halkat ned och visade en mjäll och välbildad
hals. Gitarren hvilade vårdslöst öfver kna t,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
