Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Aldrig!“ hon lindade sin arm om hans
hals, nöjd att slippa se på honom, medan hennes
heta läppar, ännu lågande af en annans kyssar,
mötte hans.
“Hon är oskyldig, jag har misskänt henne,
svartsjukan förblindar mig!“ suckade han. Men
hur han sträfvade efter lugn och tro, ville
intetdera återkomma.
Det led mot vintern. Ryttmästaren skulle
snart återvända till Stockholm, och med lättare
sinne tänkte Henning på den tid, då han åter
skulle bli ensam’med sin Kerstin. Denna tid
kom likväl icke mera. Slaget föll blixtlikt,
krossande på en gång.
En middag, då han återvände från en kort
utvandring utom stadsporten, mötte han i
trapporna pigan, som tycktes hafva särdeles
brådt-om och synbart undvek att blifva frågad. Detta
undvikande väckte hans uppmärksamhet.
“Hvart-hän?“ sade han. Frågan kom troligen något
kort och tvärt, ty den förskräckta tjenstflickan
teg och famlade med handen under förklädet.
En ryslig aning uppsteg hos Henning.
“Hvart skall du gå, menniska?“ han grep
flickan i armen.
“Jag törs inte säga det!“ frampustade hon
darrande.
“Törs du icke?“ han undanryckte
förklädet, slet i ögonblicket ett bref ur
budbärarin-nans hårdt tilltryckta hand och ilade uppför
trappan till det yttre rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
