Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än den, som offrat henne allt," bestod väl hon
profvet? Nej ... ifrån den tiden, ryttmästaren
egnade henne sin hemliga hyllning, försvann
hennes hjertas renhet och lemnade rum för den
medfödda, länge slumrande lättsinnigheten, det
nästan öfvervunna begäret att behaga flera.
Hon lärde sig utan svårighet att hyckla ömhet
för sin förblindade make, utan att mera dela
den. Hon sjönk gradvis, och för hans skull
kunde englarne hafva begråtit hennes fall.
När Hennings ögon först öppnades, när
den första misstanken om hans hustrus otrohet
och vännens förräderi smög sig inpå honom,
kände han en så stark, brinnande smärta glöda
icke blott i det qvalda hjertat, utan äfvén i
hufvudet, att han fruktade det verkligheten,
om någon verklighet fanns, skulle göra honom
vansinnig. Men Kerstins vaksamhet söfde åter
hans oro: han tvingade sig att tro det han
sjelf yrade. Och aldrig hade Kerstin varit
ömmare och varmare. I hennes ögon låg likväl
något, som på en gång drog honom till henne
och isade hans blod. Under dessa helvetiskt
saliga stunder smekte han hennes blomstrande
kinder och såg på henne med denna
outsägligt bäfvande ångest, som endast kärleken
känner och förstår. Der låg så mycken ömhet och
qval i hans blick, att hycklerskan, ofta
rodnande öfver sin oblyghet, måste bortvända ögat.
“Du kunde aldrig bedraga mig, Kerstin?
Säg att du icke kunde det!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
