Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Tack, tack, min vän!“ svarade notarien
starkt rodnande. “Det är icke så illa heller.
Jag förstår att Marie har varit tjenstaktig,
men ett sådant der stackars enfaldigt kräk“ —
det var lycka att Marie redan gått ner —
“förstår sig icke det ringaste på en karls affärer.
Jag är likväl skyldig herr Ficker mycken tack
för välmeningen.“
Wilhelm rodnade också: han kände att
han förgäfves spillt sin hjertlighet och goda
mening. Och med en smula retad trotsighet,
som ej illa klädde honom, sade han:
“Jag hoppas herr notarien förlåter min
framfusighet! För min del’ vill jag ej vidare
tänka på att den förkastades af en person,
hvars rock jag har den äran att bära.“
En blick af förakt träffade ynglingen, men
han återgaf den lugnt, bugade sig och gick.
“Det var en högmodig bängel!“ sade han,
ännu lågande af harm, då han för moster Malla
och Lisa redogjorde för sitt uppdrag. “Men
så qväste jag honom också!“ tilläde han,
triumferande vid minnet af det kraftiga utfall
han gjort.
“Hvilken näsvis slyngel!“ tänkte notarien.
“Sådant skall man vara utsatt för, då man är
fattig. Fattig — infernaliska ord .. ännu mera
infernaliska verklighet! Huru kan man lefva,
då man dagligen förgås i armod och
blygsel deröfver? Likväl lefver den i öfverflöd,
som borde ... Men hvad vet han, och huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
