Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ack, tala ut! Fröken kan ej yttra något
opassande.“
“... mycket olycklig ? Det har alltid
förekommit mig som herr notarien sörjde öfver något.“
“Bästa, goda fröken Matilda, huru
tacksam jag är för ett deltagande, som ännu ingen
visat mig så mildt och skonande — men låt
mig slippa att besvara det med en
uppriktighet, som skulle smärta fröken!“
“Kanske det är något, som notarien icke
kan omtala!“ invände Mathilda blygt.
“Ja, det är verkligen något, som jag icke
kan omtala!“ Med en uttrycksfull, innerlig blick
ur de djupa ögonen, tog han hennes hand —
till afsked. “Om jag icke återkommer snart,
så var säker att jag icke erfar någon större
plåga, än den att nödgas cedera mina
lektioner här!“ Mera tordes han icke säga, men det
var också nog sagdt. Hvarken han eller Matilda
vågade se upp, då han lemnade rummet.
Under de fem följande lektionsdagarne
väntade Matilda förgäfves sin språklärare.
Wetterqvist var icke sängliggande; men
han befann sig i en för mycket upphettad och
nervös sinnesstämning att våga blottställa sig
för ett nytt möte med henne, som blef allt
farligare för hans hjerta. Det kunde tyckas
att hans till svält gränsande diet borde
återställa jemnvigten i hans blod, men det skedde
icke så: mattighet och feber underhöllo den
tärande elden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
