Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kamrern var fullkomligt rådlös: han var
icke den man, som förhastade sig i sådana
saker. Väl hade han från början tänkt att
insätta Lisa till ensam arfvinge, men hennes
uppförande hade ofta bragt honom på tankar
stridande häremot. Likväl var det nu helt
annorlunda. I den händelse hennes förmodan vore
grundad, skulle det vara en orättvisa att neka
hennes bön. Dessutom var hon så intressant
i denna nya belägenhet och gubben så
lyck-salig och uppmjukad af bara förhoppningen,
att han hade svårt att i så kinkigt läge låta
styra sig af någon försigtighet.
“Lisa lilla,“ sade han ömt, “jag skall
fundera på saken tills vi komma hem.“
“Nej, det får icke ske hemma,“ invände
Lisa oroligt, “här på detta samma ställe, der
du gifvit mig ditt löfte — ty jag ser på dig
att du redan gifvit mig det — här skall det
uppfyllas, annars njuter jag ej ett ögonblicks
lugn!“
“Men, mitt barn, hvarföre tänker du
ständigt på min bortgång? Jag är ju alldeles frisk!
Det är ej bra att tala så mycket derom — du
längtar väl icke efter att se mig nedputtad i
jorden?“
“Ja, det är underligt,“ sade Lisa med
hastigt förändrad röst och lutade sig tätt intill
gubben, “kanske är det min egen bortgång som
denna oro bådar? Det är detsamma med hela
testamentet: gif du din egendom åt hvem du
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
