Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”det är du och jag som vaka tillsammans..
tack för det! Men det var elakt af mig att
jag väckte dig .. gå tillbaka till din
blomsterbädd . . och tycker du dig vara skyldig mig
någon tack, så spara du likmasken såsom jag
sparar dig, ty, ser du, om likmasken i ro får
fortsätta sitt arbete, så får jorden dess förr
återtaga sitt lån, och då blir allt godt!”
I det han halfbögt utsade dessa ord,
bort-drogos de lätta skyar, som några ögonblick
fördunklat månen, och dess sken föll med
klarhet på mannens ansigte. Det afspeglade ett
barns rena tankar, och likväl syntes det att
en stark och lugn ande bodde i den lilla
kroppen.
Ja, denna kropp var vida under
medelmåttan, men den var så väl proportionerad,
den syntes så härdad, så stark, att den, långt
ifrån att väcka ett smålöje, väckte tanken på
trygghet; och när man flyttade ögonen till
detta ansigte, der icke ens den närvarande
djupa sorgsenheten undertryckte en jovialisk
godlynthet, erfor man samma känsla som
upp-väckes, då under betraktandet af ett idylliskt
landskap man plötsligt iår höra en klagande
melodi, hvars oskyldigt lekfulla ord motsäga
ackompanjemanget.
Det finnes sådana själar, hos hvilka
leendet är en tår och tåren ett leende.
Dessa själar hafva sina egna kännemärken:
de äro enkla, förnöjsamma, ha nog inom sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
