Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja, han gör mig aldrig något ondt.”
”Du skulle således blifva tacksam mot den,
som vill göra dig godt?”
”Jag var alltid tacksam mot Sven
Djurvisare. Han var inte så för fasligt god emot
mig just, men han låste heller aldrig in mig,
der det var mörkt, eller skrämde mig på annat
sätt.”
”När var du hos den mannen?”
”Han reste här förbi för fyra år sedan.
Han tyckte om mig, han, och kallade mig inte
Tummeliten, Pysslingen eller Bytingen «om de
andra, utan han talade vid far och mor att
han fick ta mig med sig, och det fick han,
och så reste vi till Norge och Danmark. Han
visade mig för pengar, och folket gapade på
mig och gaf mig mössan full med slantar.”
”Och det tyckte du var roligt?”
”Ja visst,” svarade Tummeliten, som, under
det han talade och framför allt sedan han
genom farbror Jannes försorg hunnit upp ur
hå-Jan, blef allt mer och mer lifvad och
språk-sam, ”det var muntert!” Och vid de stolta
minnena rätade han ut sig på sina små hen,
medan han höjde på det stora hufvudet.
”Hur kom det sig då att du lemnade din
husbonde ?”
”Han skulle sätta sig i ro, sa* han, och
när vi så färdades den här vägen tillbaka,
lemnade han mig åter till mor, som då var
blifven enka.”
En nyckfull qvinna. 1. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
