Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der (hans egen skugga i lifvet, förintelse i
döden), blef han första gången vansinnig.
Efter trenne månaders djurisk glömska
återkom han till förståndet, men tyvärr endast
för att åter förlora det i vidskepelsens armar.
”Gud är till,” tänkte han nu, ”ty jag
fruktar honom. Men han har förskjutit mig: han
har öfverlemnat mig åt mörkrets makter. . .
Ingen god engel vakar öfver mig: jag rullar
ned i den svarta floden, ända dit förföljd af
denne tjensteande, som mörkrets makt
upp-sändt, för att redan i tiden låta mig få en
försmak af mina qval i evigheten.”
I stället för tviflet hade han alltså fått en
visshet, en föreställning om det kommande,
men skräckfull, mörk, hemskare än sjelfva
förintelsen.
Ett rof för dessa marterande tankar greps
han ånyo af vansinnets demon.
Men ännu en gång rullade dimmorna bort
och hans själ tillfrisknade.
Samtalen med hans läkare och ett par andra
vidsträckt bildade och menniskoälskande män,
som varmt intresserade sig för honom,
skingrade småningom töcknen i hans hjerna och
läto der framskymta ljusare, friskare bilder.
En sann kristendom, lika aflägsen från
skepticism som från vidskepelse, i sig
förenande förnuft och tro, började ändtligen få
insteg i hans själ. Och med denna välgörande
sinnesstämning återkom begäret att nalkas men-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
