Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till ett gemensamt skratt för alla, utom för
Edith och mamsell Octavie.
Den sednare hade, kall och sluten, dragit
sig till en annan del af rummet.
”Är då ej denna nobla attityd, denna
imposanta värdighet. . så löjliga hos en obetydlig
bruksförvaltare.. värdiga att framkalla ett leende
på min sköna kusins läppar?” frågade
ryttmästaren, återtagande sitt eget väsende.
”Jo visst, jag ler ju också .. om af löje
eller af medömkan gör alls ingenting till saken,
ty ryttmästaren är hvarken den förste eller
siste skådespelare som, under bemödandet att
återgifva en värdighet för naturlig att kunna
härmas, framkallar medömkan i stället för
blotta löjet.”
”Edith, hvad är nu detta för ett nytt
infall?” frågade hennes nåd förundrad. ”Huru
ofta du än syrprinerar dina vänner med en
förändring i tycken, måste du väl ändå i lika
grad som vi inse, att om man ej skulle skratta
åt den stora air, som Helmer vid detta tillfälle
gifvit sig, blefve man nödsakad att förarga sig
deråt...”
”... eller ock blygas öfver att ha bringat
honom från sin vanliga humanitet.”
”Åh nej, kära du,” fortfor hofrättsrådinnan,
som ansåg lämpligt att ej rätt förstå meningen,
”dertill skulle det fordras ett långt intimare
förhållande: en mor, en syster, en hustru har
anledning och rättighet att blygas för sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
