Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men, o ve . . . det blef dock trivialt att för
barnen förklara samma saker dag ut och dag in.
”Det är också icke nödvändigt,” sade hon
ursäktande sig inför sig sjelf, ”att jag
beständigt lägger hand vid verket. Jag har satt det
i gång ... fjäsk tjenar till intet.”
Med retelsens slut bröt den dämda floden
af hennes känslor åter lös, ty det enda, som
i Ediths själ öfverlefde omstörtning efter
om-störtning, var hennes kärlek . . och frigjord på
nytt, lade den hennes hjerta i starkare fjättrar
än någonsin. Hon blef liknöjd för allt, utom
sin egen smärta, och orkade ej mer sysselsätta
sig med något. . . skolan var glömd.
Helmer såg och bedömde rätt denna nya
förändring. Men det djupa sår, han erhållit,
var ännu icke läkt. Förnuftet, som ånyo
kommit till välde, sade honom att ingenting skulle
blifva den qvinnan fullt heligt, hvilken, i sjelfva
det ögonblick kärlekens allmakt vidrörde
hennes hjerta och var nära att för evigt förena
det med ett annat, låtit en nyck af högmod
bortfläkta de heliga känslor, som nyss slogo
upp i ren låga. Nej, äktenskapet skulle ej
blifva lyckligt hvarken för henne eller med
henne. Och när hon, efter den sorgliga
dramen med grefve Herman, ännu icke var botad
för sitt lättsinne, när skulle hon väl då blifva
det?
Utomdess nödgades Helmer tillstå för sig
sjelf att, då Ed ith, hvarje stund som hon icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
