Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Förträffligt. . . Nå, bed Primus hjelpa dig
då . . och, kära Barbro, låt gå fort. . du
be-höfs nere sedan.”
Och på en ny vink försvann Barbro.
”Nå, är icke allt detta gudomligt?” sade
Edith, i det hon med en uttrycksfull blick såg
på farbror.
”Det var kanske det bästa, som för
ögonblicket kunde hända . . . Hör på, min du, jag
går nedåt qvarnen: kanske träffar jag Helmer
der. Bjud emellertid nu till att hämta dig
och var som du bör, först och främst mot din
man och sedan mot den, som han vill och
måste visa artighet. Ni får väl den unga herrn
vid bordet.”
• ”Utsigterna ljusna allt mer och mer:
köksan ligger sjuk, Barbro är deruppe, lill-Stina
ute. Jag får väl sjelf ställa mig i spisen. O,
hvilken förändring!”
”Vet du, min du, att nu är du just som
ett sjelfsvåldigt och elakt barn, hvilket
oupphörligt retar sig sjelft. Gudskelof, att Ernst
icke ser dig .. . Men jag gör som han: jag
lemnar dig.”
Så fort Edith befann sig ensam, brast hon
ut i en våldsam gråt. Detta lättade:
barometern steg, och en temperatur, som jemförelsevis
kunde kallas lugn, efterträdde ovädret. Hon
började med att förvånas öfver sig sjelf.
Att ha kunnat motstå Ernst, att ha
kunnat till denna förfärliga grad såra honom, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
