Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lete, blicken, som öfverfor barnet. . den
talade . . . och nu denna långa heliga kyss, i
hvil-ken en förgången tids dyraste minnen, en anad
framtids ljufva förhoppningar sammansmälte,
hvad bådade icke den! Edith förstod hvad den
lofvade: ett nytt eden.
Och då hans arm famnade maka och barn
och hans läppar stammade: ”Haf tack, du
outsägligt älskade, för denna dyra gåfva, som
gör vår kärlek starkare än döden!”, tyckte
Edith, såsom menniskan ofta tycker, då jorden
slösar med sin salighet, att det skulle vara
godt att öfvergå till det, som evigt är.
”0,” hviskade hon, ”är ej detta för mycket!
Vore det ej ljufvast, om vi alla tre finge flykta
dit, der ingen förändring finnes?”
”Ar det för de yttre förändringarne du
fruktar, min Edith, då måhända .. .”
”De yttre” svarade hon med en blick, på
hvars trosbekännelse han ej kunde misstaga
sig, ”0, nej, på dem tänkte jag icke! Men
det förefaller mig som om du aldrig älskat
mig högre än i detta ögonblick — om det votfe
en villa, om endast storheten i detta samma
ögonblick komme dig att glömma . . .”
”Var lugn, min Edith . . jag har glömt allt,
utom min tacksamhet till Honom, som gaf mig
dig! Och i rikedomen af vår kärlek kunna
vi fördraga fattigdomen.”
”Sedan du sagt mig dessa himmelska ord,
min Ernst, känner jag mig så trygg, så säll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
