Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ömbet. . antag att han, som känt hela
stoltheten att vara hennes afgud, måste säga till sig
sjelf. . .” här öfvergick plötsligt hans röst från
det bittra hånet till en djup, genomgripande
sorgsenhet: ’Om hon visste hur brottslig du
vore, skulle denna dyrkan förvandlas till
förakt.”7
Han gjorde ett ögonblicks uppehåll, men
innan Edith hann säga ett enda ord, tilläde han:
”Fattar du nu hvad jag lider? Du skall
upphöra att älska den make, du ej mera kan
blicka upp till med den lugnande tanken, att
om du också förenat dig med en man fattig
på jordiskt gods, är ban dock värdig att
högaktas för sin karakters fläckfrihet.”
Med stigande undran och rörelse hade Edith
afhört denna bekännelse.
”Ernst,” sade hon, då han tystnade, ”jag
påstår att din stränghet mot dig sjelf förvillar
dig. Du kan ha begått ett fel, ty du är
men-niska, men ingen vanärande handling. Hvad
helst du gjort, så se på min blick, mitt lugn,
att jag är färdig att, om detta ord kan komma
i fråga, förlåta dig, liksom du förlät mig, då
jag rodnande stod inför dig och tiggde om
tillgift!”
”Ja, ser du nu redan skilnaden emellan
mannens sjelfviskhet och qvinnans ädla,
himmelska tillit! Jag lät dig bönfalla, tigga om
förlåtelse för en förvillelse, som du ännu icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
