Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ernst, dyre Ernst, nu skrämmer du mig!
Tag dessa penningar, älskade, ty jag känner
inom mig, att just emedan de på detta sätt
äro förvärfvade, just emedan det är din hustru
som räcker dig dem, skola de i grund rädda
dig.. . Du skall aldrig mera spela.”
”Nej, vid min mors minne, vid din kärlek
och vid vårt barn! Jag har spelat för sista
gången i mitt lif. Och du har rätt: dessa
penningar, så förvärfvade och emottagna ur
dina händer, skola rädda mig för alltid. Ah,
min Edith, i denna stund ha vi haft ett
förfärligt prof att bestå! Om du ej med denna
djupa och klara blick, den blott din förädlade
ömhet kunnat skärpa, genast insett huru du
borde handla eller rättare behandla mig, om
du ej så noga undvikit att såra och reta mig,
huru skulle det väl då slutat? Jag ryser att
tänka derpå.”
”Men du ryser för det, som aldrig kunnat
hända. Den instinkt, som Gud nedlagt i sin
gudomligaste gåfva, kärleken, måste alltid lära
makan att förstå sina pligter.”
”Nej, älskade, det är icke blott denna
hjer-tats instinkt, det är äfven ditt djupa,
mognande förstånd som ledt dig. Du har lyckats
förminska förödmjukelsen i mitt läge. Och
min stolthet, som fasade för att blotta sig
inför dig, hur varsamt har du ej sökt läka den!
O, du dyra, herrliga qvinna, hvars värde jag
en gång icke ens till hälften anade, hvilken
En nyckfull qvinna. 2. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
