Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*Jag är förnöjd med lotten min
och tackar Gud for nåden sin/”
Men hur förnöjd man än är ”med lotten
sin”, nödgas man ändå stundom tillstå att det
ej vore oangenämt, att vissa ögonblick kunna
förflytta sig ur dess verklighet.
Edith höll på att hett glädtigt och graciöst
lägga före vällingen, men hastigt stannade hon
med slefven halflyftad öfver tallriken. Hon
hade kommit att kasta en blick genom fönstret.
”Hvad är det här?” sade hon med
dröjande, osäker röst, och en rodnad, först i rose,
sedan i purpur och sist i skarlakan, betäckte
hennes kind, panna och hals.
”En vagn!” svarade Helmer lugnt. ”Nåväl,
det är visst icke angenämt att utsätta sin
fattigdom för främmande blickar, men efter vi ej
ha några andra rum möblerade än det här
och sängkammaren och följaktligen icke
eldade, så. . .”
”Gode Ernst, låt mig i hast rafsa det här
ut i köket!”
”Nej, älskade, det vore sämre: först kunde
du ju möta dem i förstugan, och sedan skulle
den qvarblifna lukten och hela detta utseende
af hafs vittna om värdfolkets förskräckelse att
bli öfverraskade vid sin tarfliga måltid. Låt
hellre alltsammans vara .. vi äro fattiga, men
vi hafva ännu vår värdighet.”
Och detta råd var klokt, såsom Edith straxt
fick se, ty hade hon följt sitt eget, skulle hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
