Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap, som redan gjort lycka hos följetongens
publik.
Men emellan det han på papperet sökte
utkasta dessa glädtiga drag, hvilka tillsammans
borde bilda humorn hos styckets hjelte, drogo
sig hans Rappar till en nästan hånfull krökning.
Det var^denna gång fråga om att skildra en
sockenskomakare.
Alla Helmers skizzer utgjorde lyckliga
kopior af de originaler, som här och hvar mött
honom och hvilkas lif inneslöto den friska,
raska glädtighet eller veka melankoli, som
hans reflekterande sinne lätt uppfattat och
bibehållit och nu gjorde fruktbärande för
honom sjelf.
Men det hånfulla leendet, hvilket stod i så
bestämd motsägelse till de lefnadslustiga
resonemanger, som han lade på skomakarens
läppar, härflöt från tanken på dc leenden, hvilka
måhända skulle belöna hans hjeltes egenheter
och jovialiska infall, och vidare från tanken på
de tårade blickar, som kanske med deltagande
skulle följa denne, då hans bana börjar bryta
sig mellan ljus och mörker, förlorande allt mer
och mer af det förra, tills slutligen sylen för
sista gången faller ur hans darrande hand och
den sista sången klingar bort på hans
darrande läppar . . ty skomakaren har förlorat sitt
enda återstående goda, sin ende vän, sin
mångårige, trogne följeslagare: sin liund.
”Ja,” tänkte Helmer, ”menniskorna le och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
