Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med en blick af lugn ocb fasthet, som
Ernst ej fattat, hade Edith sagt: ”Jag måste
bli qvar här!” Och nu sutto de der båda,
stumma, orörliga, betraktande ömsom hvarandra,
ömsom det lidande barnet, som nu slumrade.
”Jag ville önska”, sade slutligen Ernst, i
det han fattade sin hustrus hand, ”att du
liksom jag kunde gråta.. det skulle lätta den
starka smärtan.”
”När allt är öfver, skickar mig Gud
tårarnas lättnad, och då blir det ock skönt att
finna dem!”
”Jag är nästan rädd, älskade, öfver det
lugn du visat på de sista dagarna.”
”Det behöfver du ej vara, min Ernst, ty
det är ej ett själ-löst lugn, en domning i
sinnena. Jag har tänkt mig in i detta tillstånd.
Dock hade mina tankar litet förmått, om ej
Gud i sin oändliga barmhertighet hört min
brinnande bön om en stor kraft, en kraft, som
kunde bära mycket, det värsta, om det skulle
komma.”
”Och huru förmådde du din själ att
qvar-hålla några tankar? Det fordras en fast vilja
att kunna tänka redigt under dessa
förhållanden, då känslorna vilja uppsluka allt.”
”Har jag ej ditt exempel! Vi skulle ju
förgås i vårt elände, om icke du vore mäktig
att både tänka och handla under smärtan.
Men hör huru det var .. Ts . . han rör sig .. .”
”Nej, han sofver!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
