Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
par bålstora svarta hästar, som en nog begrep
hörde till förnämt folk, stannade vid det här
höga huset midt emot.”
Ernst och Edith sågo småleende på
hvarandra, men Barbro lät sig ej bekomma, utan
fortfor:
”1 vagnen satt två granna fruar eller
hennes nåder, och den ena, den yngsta, ropade
till: ’Ack, sådan gudomligt söt liten gosse,
mamma!’ — det var väl mor hennes, förstås,
den stora madussan med fjädrarna i hatten —
och så sa hon: ’Jungfru lilla/ sa hon (för de
ä’ nu så höfliga här i Stockholm), ”var så
god och kom hit och lyft den lille upp i
vagnen!’ Nå, jag gick fram och gjorde som di
bad, och Janne fann sig alltså väl, han, för
han fick den ungas klocka att leka med . .
och di var alldeles förgapade i pilten och
frågade hvad föräldrarna hans hette, som jag
också sa och hade Janne till att säga ut hela
namnet så som jag lärt honom. Men just som
det då var som allra bäst, så blef den långa
med fjädrarna sjuk, blek som ett lik och ville
gevalt ur vagnen, som hon också kom ur, för der
stod, gudbevars, två livrister till hands på eviga
fläcken, och den unga hon svepte efter som
en vind och ryckte i hastigheten pilten med
sig, fast jag neg och sa: ’Kära hjertandes, ge
igen barnet!’ Aldrig ord hörde hon, och Janne
skrattade rätt förnöjd, han.”
De båda makarna sågo på hvarandra, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
