Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid denna så oförmodade syn stannade
både musik och lek.
Men i stället klingade på en gång liksom
en enda ton från Ediths och Helmers läppar:
det var en sådan ton som måste finnas i de
saliga andarnas symfoni.
Båda hade farit upp.
Men Ernst såg sin hustru vackla, och det
var han som, tagande henne i sina armar, ladc
henne i den mot henne utsträckta
modersfamnen.
De följande sekunderna upptogos af
tystnadens betydelserika vältalighet.
”Min dotter, mitt barn, min Edith, det är
jag, jag, som ändtligen kommer att uppsöka
dig .. att välsigna dig . . och bedja dig förlåta
din mor att hon så länge straffat dig!’1
”Och det är jag,” snyftade Edith, som, i
det hon slet sig ur sin mors armar, kastade
sig för hennes fötter, ”det är jag som borde
ligga här i ännu lika många år och afbedja
min skuld, ty hade jag varit tålig, hade jag
ej trotsat och sjelf brutit mig väg, skulle jag
säkerligen icke i fyra och ett halft år behöft
begråta min brottslighet.... O, ljufva, heliga,
tröstrika ord, som jag hör lik en röst från Gud:
förlåtelse, försoning, välsignelse. . och min
moders tårar på min panna”. .. Hon böjde sitt
hufvud och gret sakta, medan hon tryckte sitt
ansigte intill moderns hopknäppta händer.
”Sådan,” hviskade Olga till Helmer, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
