Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Måtte jag aldrig i min lefnad mera
upp-lefva de qval, jag erfor, då jag, utkommen från
spelrummets rusande luft, uppvaknade till sans,
till känsla af min förnedring! Och likväl voro
dessa qval blott en början till det straff, som
vidtog, då jag nalkades hemmet, då jag trädde
inför min hustrus ögon, denna hustru, som jag
tillbad och det oaktadt nu störtat i ett än
djupare elände. Hennes ömma, frågande blick
förkrossade mig. Men ännu återstod det
värsta: bekännelsen. Betänk, min mor, hvad denna
bekännelse skulle kosta mig, kanske hennes
kärlek, hennes aktning! Men det var då jag
lärde känna hela storheten af min Ediths hjerta,
hela ädelheten och styrkan i hennes ömhet,
och det var då hon af mig erhöll ett löfte,
som jag aldrig kan bryta, ty hör . . .”
”Spara dig resten, min son! Du vet att
Edith varit hos mig hela morgonen, innan hon
reste ut med Olga., hon har beskrifvit allt och
sagt mig huru fullkomligt du upprättat detta
enda fel. Hon har äfven förtäljt mig om det
obegränsade tålamod, det stora förnuft och
den sanna kärlek, hvarmed du” — här rodnade
hofrättsrådinnan starkt — ”bemötte henne under
den olyckliga perioden, då den der Mörnburg
spelade ett mig fullkomligt obekant spel i ditt
hus. Nog, min son . . hela ditt handlingssätt
(när jag säger hela, förstår du att jag känner
allt) har vunnit min fullaste aktning, och när
jag hörde huru ni i fattigdomen genom er kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
