Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stångjernshammaren bullrade ocli gnistor från
smedjorna dansade långt utåt älfven.
Vid postamentet öfver salig hofrättsrådets
graf satt, liksom för nära sju år sedan, en
enslig man, och på den klara, varma blicken,
på den fridfulla pannan, på det lugna, milda,
halft jovialiska leendet känna vi väl igen
mannen. Han syntes likväl icke nu, såsom den
aftonen, då vi först gjorde lians bekantskap,
vidrörd af sorgens smärta.
Han hade kommit hit för att, innan han
efter fyra och ett halft års frånvaro återsåg
Dagby och sin brors hustru, på salig Frans’
graf bedja Gud om den nåden att fullkomligt
förmå uppvärma det hårda hjerta, som
ändt-ligen syntes gifva tecken till någon känsla för
den förskjutna dottern.
Denna gång hade farbror Janne kommit
åkande till Dagby. Huru skulle han kunnat
försinka sig med en fotvandring! Spjäl-kareten
hade farit upp förut, men utanför
kyrkogårdsmuren sutto, troget väntande, de gamle
följe-slagarne.
”Jag räds jag får stöta på honom, du!”
sade Primus til! Murre, då han tyckte att
husbonden bad alltför långa och många böner.
Murre tillkännagaf med ett litet kort
skällande att han hade ingenting emot att fortsätta
vägen.
”Ne-nej,” återtog Primus, som förstod
svaret, ”du menar som jag, att en inte kan komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
