Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin hustrus stol, riktade sin blick utåt. ”Det
är en dammig resvagn. . . och bedrar jag mig
ej, sitter der en gammal kär bekant på
kuskbocken.”
”Nilman!” utropade alla på en gång.
Och detta utrop efterföljdes af ett annat:
”Ack, min gud, det är. .. grefve Herman!”
Och grefve Herman var det.
Han kom icke nu tågande med den fordna
trossen at ett kompani vakthundar och en hel
laddning af flyttsaker. Ej heller begagnade han
sig af ett litet tillslutet hus i stället för vagn:
han åkte i en öppen kalesch, och redan
första åsynen af hans person (så fördelaktigt
förändrad) tillkännagaf att han, efter den stora
andliga revolution han upplefvat, måtte ha
förlorat en stor del af sina underbara griller och
med dem alla dessa barnsligheter, som gerna
vilja innästla sig i ett sjukt sinne.
Det vissa var, att grefven i sjelfva verket
blifvit en annan menniska, ty sedan både hans
kropp och själ nu fullkomligt tillfrisknat, hade
han ej mera dessa förfärliga besök, som
fordom marterade honom: aldrig sedan den
tragiska natten på Dagby hade han återsett sitt
dubbel-jag.
Det- var ett .lika högtidligt som rörande
ögonblick, då grefve Herman för andra gången
inträdde i den familj, inom hvilken han
upplefvat de qvalfullaste tilldragelserna i sitt lif. Men
smärtan var nu öfver, minnet bleknadt: endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
