Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till mig den värma talar, som hos dig,
Den kloke, verldserfarne, kallar fram
En ungdomsvarm bemedling för den unge.
Alltså jag vill ditt förords vigt — betänka.»
Och när de vända sig att återgå
Till klosterlägret, då af solens ljus,
Nu starkare, en full förklaring målar
Den hittills obemärkte slumrarns anlet.
Eör begge denna strålbelysning faller
Liksom ett himmelsfinger, sträckt mot målet,
Att häfva hvarje tvekans sista lemning,
Och de förstå det, utan ord att vexla.
Nu tigande till altaret de hunnit
Och stanna tigande vid korsets rand.
På Adalhard är Walas öga fästadt
Med glädjens fråga — men den förres sänkt
I läsning af det djupa andespråk,
Som skrifvet står i hvarje sofvaranlet,
Och som i detta icke blott förklaras
Af själens egna renhet genomskinligt,
Men af den fromma, längtansburna drömmens,
I hvilken, lätt omfamnad, än hans själ
På gränsen sväfvar af uppvaknandet. —
Då faller på hans öga, från den gamles,
En tår. — Men hur den vaknades bestörtning
Erån blygselns skräck till sällhetens sig byter
Yid orden, dem hos Adalhard hans känsla,
En himlens vink, framkallar ovilkorligt:
Det kunna änglar måla — eller ingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
