Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej af en inre, hög nödvändighet,
Och att den afsigt, som är handlingskällan,
Är egenkärlek städs, om än förfinad,
De mena, att de högsta yttringar
Af hvad de fromhet kalla, alltid framstå,
För skärpta blicken, än som högmodsalster,
Än som ett klokt och moget vägande
Af tidens offer mot en evig vinning,
De känna nu sin kalla otro skakad
Af klarheten, af blygsamheten, friden,
Som i sin högsta enhet uppenbara
Jemväl sin verklighet för deras känsla. —
De andre, och bland dessa Ludvig sjelf,
För ögonblicket gripas af en aning,
Att himmelriket, lifvets arfvedel,
Ej handelsvara är, den lifvets Herre
Mot jordiska försakelser, mot lydnad
För bud, som ej nödvändigt gingo ut
Ur gudaviljan, alla lagars grundlag,
Mot prof af yttre ödmjukhet förlänar.
Hvad detta lif, det eviga, dock är,
Det kännes eller anas med förtjusning
Af alla dem, som från naturens köld
Och lönefromhets välde sig befriat.
De i Ansgarii blick dess stråle se,
Dock utan mens ko vördnad, ty det helga,
Förnummet, nedslår hvarje annan vördnad.
Men Ludvig, rörd af munkens martyrstämning,
Dock ej begriper denna värmas stillhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
