Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 dalen dimmor stå i skördars ställe,
Och simpelt månsken ligger på det hela.
Det är ju mensklighetens barndomsland,
Ett kaos till kulturens skapelse.
Apollos döttrar, vitterhetens jungfrur,
I solsken vanka hitom port och mur
På sköna fält, dem de än mer förskönat;
De sjunga och de tala högst berömligt
Och locka så ur vilda fjerran in
Kätt mången ung person med goda anlag
Till snillska och reella medborgsmän,
Som sitta sen vid hvar sitt fikonträd
Och verka såsom jag för verldens bästa,
Och svepa i de rika löfven in
Hvad som är öfrigt af en slem natur,
Den man med röttren aldrig kan förstöra.
(Salit och Arisisa gå oförmärkt bort)
Men ingen ting är helt Stå icke der
De tvenne yngsta mör och finna ledsamt
De äldres sällskap och den goda tonen,
Som de ej fatta? Blicka de ej trånfullt
Igenom porten der och liksom trängta
Ut till den skumma dal, de tjocka skogar,
Der allt, som skymtar fram i månens halfdag,
Eör deras tårblick får en form af ängel
Med tvenne vingar, hopp och minne nämnda?
Ja, ändteligen, smyga de ej hastigt,
Då vishet grundar på sitt verk, ditut?
Och, tänk, så griper dem den nya luften,
Att snart de stämma upp en brokig lofsång,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
