Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rann templet upp, med dagligt, nattligt arbet:
Ty just om natten, då den arme sof
Och drömde om sin stora framtids-ära,
Inpassades bland marmoras äkta block
Och bland de rent gedigna guldsirater,
Än här, än der en bräcklig mellanfyllnad,
Af lika former, dock — i skogen huggen,
Med nöd uppbärande de ädlas tyngd,
Men ljugande med marmorns, guldets, yta.
Ett sådant svek fördoldes framför allt
I sjelfva altarbordets offerhärd. —
Och allt var nu fullbordadt, skönt och praktfullt.
Med undran såg all verlden upp till templet
Och prisade dess skönhet. Mången äfven
Såg och berömde i vår ynglings verk
Ett nytt och herrligt drag af denna fromhet,
Som länge älskad varit af de bästa.
Väl mången ännu stämde in häri,
Fast någon tvekan fläckade berömmet,
Men mången dömde tyst, ja äfven högt,
Att just offentligheten var en flärd. —
Och nu var stunden kommen, aftonstunden.
Då han den låga tända vill, som åter
Ej slockna skall — men, lysande evärdligt,
Till fromma böner bjuda vandraren
Och tända upp ett minne ock af den,
Som henne tände. — Solen hade sjunkit,
Och skymningen, fördunklande allt annat,
Åskådliggjorde gradvis lampupplysta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
