Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och öppna templets ensam sedda skönhet.
Och ifrån dalen blicka alla dit
Och ifrån flodens spegel och dess bräddar,
Men mest de skaror, som till höjden stigit,
Och ömsom vexla ord af lof och klander,
Då ynglingen, som träder in i runden,
Se’n lågan han på altaret har fästat,
Nedfaller till en stilla vigningsbön.
Han vill till ödmjukhet sitt hjerta tvinga
Och från den prakt, som närmast kringom lyser,
Och från de skaror, som derute skymta,
Sitt öga gömma, för att ej förhäfvas;
Men då han bakom ögonlockens slöjor
Sin fara dölja vill, den heldre växer,
Och högmodstankarne förtränga bönen.
Då hör han kringom sig ett ovant gny,
Och utifrån ett anskri, höjdt af folket —
Han blickar upp — O Gud! se altarbordet
Förtäres sjelft af vilda lågors våld,
Som redan dånande mot hvalfvet flammar
Och genom rökens moln, af väckta vindar,
Drifs upp till lågor, lemnande sitt fäste
Än här, än der, de falska marmorstoder
Och pelarkronorna af lögn-metall.
Han springer upp — han vill ej tro sitt öga.
Omöjligheter spöka för hans syn —
Då störtar refn en pelare tillsamman —
Af hvalfvet dånar ner den burna massan
Och andra, svigtande, hans hjessa hota —
Hvad annat öfrigt är, än fly ur templet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
