Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af samma låga tände, trenne syskon,
Förenade i fallets djup vi störta,
Och tårars bittra rätt vi samfaldt dela.
Dock om jag tänka skall, att dina tårar,
Mer öfver älskaren, än brödren, falla,
Då blandas afundslåga i mitt qval,
Och äfven vemods sista tröst mig nekas.
Ej glad, som jag det gerna ville, kan jag
Det sista offret åt hans maner bringa;
Dock lugnt min själ jag honom eftersänder,
Om jag blott vet, att du mitt stoft med hans
I samma urna samlar och bevarar.
(Han sinter sin arm om henne med innerlig
häftighet.)
Att dig jag älskat med oändlig kärlek,
Då du ännu for mig en främling var,
Derföre nu förbannelsen jag bär;
Min hela skuld var kärleken till dig.
Nu du min syster är: medlidandet
Af dig jag fordrar, såsom helig skatt.
(Han ser på henne med forskande blickar och
smärtsam väntan, sedan vänder han sig
med häftighet ifrån henne.)
Nej, nej, jag kan ej skåda dessa tårar,
Närvaron af den döde modet jagar
Ifrån mitt bröst, som nu af tvifvel slites.
— I ovisshet mig lemna! Gråt fördold!
Mig aldrig, aldrig återse! — Ej dig,
Och ej din moder vill jag skåda mer;
Hon aldrig älskat mig! förrådt har sorgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
