Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dess hjerta nu och qvalet öppnat det
Sin bättre son hon honom kallat har —
Så var då hela hennes lif förställning!
— Och du är falsk, som hon! Ej tvinga dig,
Din afsky visa! Mig, den hatade,
Skall du ej återse! farväl för evigt!
(Han går. Hon står villrådig, i kamp af
mot-satta känslor. Andtligen fattar hon sig
och går.)
CHOREN. (cajetan.)
Lycklig den menniskas lott jag aktar,
Som i den landtliga stillhetens famn
Lifvets förvirring på afstånd betraktar,
Nöjd med sin frid, utan afund och namn.
I palatsen mitt hjerta af ängslan betryckes,
Då ned ifrån lyckans glimmande höjd
Jag ser hur af ödet den ädlaste ryckes
I afgrundens djup från en ljugande fröjd.
Och den äfven lyckligt mot stormen sig värjt,
Som vist ur lifvets brusande sjö
Har, tidigt varnad, sin jiille bergat
På klostergrundens fredliga ö;
Som fjerran har kastat behofvet af ära,
Och döfvat sitt öra för njutningens rost,
Och önskningens röster, som evigt begära,
Har vaggat till ro i sitt blygsamma bröst.
Ej honom omhvärfver, i lifvets villa,
Lidelsens vildt förstörande svall;
Aldrig han ser i sin fristad, den stilla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
