Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är dock att begripa, huru dessa hafva sitt fäste eller sin
utväg, ty figurerna äro omsorgsfullt klädda i ordentlig —
mess-skrud. Skjortans spetsar kring hals och händer äro, likasom
messhakarnes sammet och guldgaloner, förfärdigade med en
förträfflighet, som kunde pressa tåren af en — hofbrodös. Mig
syntes taflan fatal och nästan W—sk.
Någonting helt annat äro Bendemanns och Lessings taflor.
Dessa hafva särskildt nutidsmålningens allmänna förtjenst af
korrekthet och flit. Men de hafva tillika vida högre. Om en
af hvarderas ville jag ge dig ett begrepp. Den förres nyaste
är: Jeremias på Jerusalems ruiner.
Taflan är stor, af minst fem alnars höjd, och bredden
dubbel; figurernas storlek nästan öfver naturen. Förstöringen
synes lika grundlig, som den sista, der ej sten blef lemnad på
sten. — Döde, döende och förtviflade betäcka gruppvis
spillrorna af templet. I denna jämmer är dock så mycken
skönhet, och den är sann; den synes utan att visa sig. Den
största uppmärksamhet bland de enskilda grupperna eröfrar dock
en mor med sina tvenne barn, det ena dödt på marken vid
hennes fötter; det andra döende på hennes armar. Hon har
sprungit upp, sjelf blek som de begge älsklirigarne. Hennes
blick står emot himlen, och man vet ej om det är bön eller
hädelse, som flyger från de blånade läpparne. Det är en judisk
Niobe, i sin art så skön som den grekiska. Man skulle kanske
kunna säga, att taflan ej har full inre enhet (den yttre är så
harmonisk, som ögat jemt fordrar, utan att beräkningen och
afvägningen af färgers och formers massor precist erbjuder sig)
— ty förtviflans gemensamhet vore väl ej nog, om ej kraften
af den allt beherrskande hufvudfiguren, profeten sjelf, gjorde
allt det öfriga enskilda endast till commentarier till hans blick,
och såmedelst gåfve enhet åt det spridda. Midt i taflan,
upphöjd öfver de andra genom sin plats, likasom genom sin
känsla, sitter han, nedböjd för den osynlige; dock väl mindre af
smärta, än af tillbedjande häpnad för den i straffet sig
uppenbarande rättfärdige, för Honom, i hvars namn han fordom ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
