Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna sällhet är bär egentligen känslan af ostörd njutning;
för männerna ostörd af politiska bekymmer (man har blott
att hålla sig lugnt, i den öfvertygelse att polisen, för hvilken
ju ingen boning, ingen låda får vara stängd, skall ingenting
riksvådligt kunna finna); for q vin norna ostörd af all
fruktan för männernas husliga välde. Ty det lärer väl så förhålla
sig, att dessas medvetande af sin utom husliga obetydlighet,
samt af damernas kunskap om denna,gör herrarna äfven
inomhus till lydaktiga varelser, beredda till allt för sina familjers
sällhet, och sjelfva sälla genom att bereda denna och att i den
få deltaga
Konstgallerierna, hvaribland främst Belvederes och Furst
Lichtensteins, ehuru rika på herrliga ting, förekommo mig dock
nu såsom ägande för mycket karakteren af någonting
främmande, hopkommet, och så äfven de skådande. Det är ej
mellan dem och konstverken den förvandtskap som i Italien. —
Framför en tafla i Belvedere stodo tvenne damer; hastigt
hördes utropet: «ma la bella cosa»! och som hemlandstoner drogo
dessa ord främlingen, som redan ett par dagar lidit af
nödvändigheten att tala det språk, i hvilket han aldrig hoppas —
eller rättare: i hvilket han hoppas att aldrig — kunna lefva
sig in. Nöjet att på italienska få en stund samspråka om
Italien tycktes vara ömsesidigt.
Ett annat och ännu skönare minne från Italien väcktes på
Hofburg-theatern. Den stora sångerskan Eugenia Tadolini,
Malibrans rival i sång som skönhet, hvilken redan i Turin på
theatro Carignano förtjust mig såsom la Straniera, uppträdde
här i titelrolen af operan Henrichetta Bayenfeld. När till
slut publikens bifallsstorm steg till orkan, sprang hon ut af
theatern, dock för att hastigt återvända, släpande med sig
styckets compositör, Coppola, på hvilken hon blygsamt ville
öfverflytta ärans hufvudpart. Måttlig var dock visserligen denna.
Af hans compositioner hade jag förut endast hört «Nina pazza
per amore», först några gånger i Genua, och sedan i Neapel
på Theatro Nuovo, der vår fröken Schultz spelade den af kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
