Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till ordbristen tillåtas må, att detta namn bär tages i den
speciellare och särdeles vanliga betydelsen)».
«Måste ej skönhetssinnet, såsom guddomligt gifven
receptivitet för det guddomliga i skönheten — denna spegel må
antingen vara gifven i menniskans natur såsom sådan, och dess
klarhets olika grader hos individerna hafva sin grund i
tillfälligheten, hvaraf de höljande dimmor uppkomma eller
försvinna, eller ock, såsom det skapande snillet, vara åtminstone
på en viss höjd individuelt öfvematurlig gåfva — i grunden
hafva absolut sanning, och således i grundvilkoren hos alla vara
Ett? Måste ej snillet, såsom guddomligt gifven kraft, lyda
absolute och således, oaktadt alla från de concreta snillens
individualitet eller från ett yttre uppkomna modifikationer,
samma grundlagar? Och dessa första lagar måste det ju lyda,
tlU hvilka skönhetssinnets organer dit helst må vända sig,
antingen det griper former och färger att genom ögat för detta
sinne uppenbara eller förklara den guddomliga skönheten, eller
det tager tonernas magi, eller ändtligen det fattar det
mäktigaste af alla medel, ordet, och såsom egentlig poesi, biträdd af
rhytmens djupt gripande behag, beherrskar fantasien och i dess
ljus framkallar, förherrligar och förälskligar hvad det vill, ur
fenomenernas eller ur sin egen verid? I den mån nu systemet
af dessa absoluta lagar, dem snillet i sin skapelse lyder,
manifesterar sig i dess verk och blifver mål för reflexionen,
ordnar och uppställer dem förståndet efter förmåga och kallar
hvarje operation, i hvilken de anses följda, konst, och deras
funna system konsttheori. Så långt är ingenting att tadla, men
existencen af konsttheorier med anspråk att vara lagstiftning
den äfven objektive lät sig bestämmas, skulle för få vara tydlig och
tillfredsställande. Om förhållandet skulle genom en analogi betecknas, månne
ej snillena förhålla sig till oss öfriga — hvilka för tillfället kunde kallas
publiken — såsom evigheten till tiden? Ar ej publiken den incarnerade
tiden, snillet den själblifna evigheten? Om tiden sätter sig i strid med
evigheten, så lärer det väl ej vara denna, som har orätt. Skulle ej häri
ligga någon nyttig varning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
