Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det här är d& alltför besynnerligt! Klein kommer
vanligen klockan 5, och hon är nn redan tre qvart till 6 !"
nHvad besynnerligt ser du deruti, Maria lilla?" frågade
fru mamma med denna lugna, likgiltiga ton, hvilken, verklig
eller antagen, så v&l återställer jemnvigten i dens tankegång,
som, hänförd af ögonblickets ingifvelse, yttrar hvad han så
gerna önskade ej blifva förstådt. Men Maria var ännu alltför
oerfaren att kunna begagna sig häraf: hon blef förlägen öfver
sin hastiga rörelse, och först sedan hon åter satt sig, svarade
hon så lugnt som möjligt:
’’Doktorn plägar ju vara så noggrann med tiden."
Fru von Horst hade för mycken takt att vid detta till*
fälle vilja se mera än ett skäl till doktorns försummelse,
hvilket hon ock genast utvecklade för Maria:
’ Det skulle icke förundra mig det ringaste, om Klein,
hvilken för sin vidsträckta praktik så väl behöfver hushålla
med tiden, helt och hållet inställde sina besök hos oss, då han
redan för flera veckor tillbaka förklarat mig utan all fara. Att %
spatsera hit ut tre aftnar i veckan, är en artighel, hvarmed
han i längden ej kan hålla ut och som äfven vore alldeles för
mycket begärdt af oss.’’ Då Marias svar uteblef, fortfor hon:
"Jag önskar det ej heller, och sanningen att säga, är jag rätt
glad att nu ändtligen kunna liqvidera vår gode doktor."
"Det förekommer mig som om han skulle finna sig sårad
deraf att mamma vill bjuda honom penningar för den ömma
vård han lemnat mamma under hennes sjukdom!" stammade
Maria, brydd öfver att våga en invändning mot moderns
beslut. /
"Deruti ser jag ej något sårande, mitt barn! En sådan
blygsamhet å patientens sida skulle för läkaren vara af ringa
nytta, och efter hvad jag tror är det blott. . . .* Här afbröt
fru von Horst sig sjelf. I förstugan knarrade steg, och det
välkända ljudet af galoschers aftagning kom henne att i hast
ändra samtalsämne.
"Ställ om téet, Maria! Jag bar att tala med
doktorn.”
Knappt hade unga fröken emottagit denna korta befallning
och afläg8nat sig genom den ena dörren, förrän en annan
öppnades, och nu inträdde doktor Klein, i hyilken vi liafva äran
att anmäla vår hjelte. Han var en högväxt man med ett för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
