Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ack, du lyckliga menniska,” sackade ryttmästaren, ’såg
mig hvarföre da, med så många lyckans förmåner, icke äfven
eger den att hafva en söt intagande hustru?*
”Ah, ser du”, skämtade brukspatronen, ”jag är för
granntyckt. Jag har ännu icke funnit någon qvinna, för hvilken
jag velat uppoffra min frihet. Vi torde kanhända bland
Ljungbys skönheter i afton få se någon fager mö, som kan fängsla
oss med sina rosenbojor.”
”ödmjuka tjenare! Sådana bojor tackar jag för. De, som
skola fängsla mig, måste vara af rent guld!” menade baronen.
”Du är således spekulant på det lotteriet; men tro mig,
bror, hade blott en fläkt af den sanna kärlekens anda vidrört
dig, vore du ej så noga med guldet, hvilket i alla fall för att
komma i beräkning profanerar sjelfva känslan.”
”Hvad, hvad hör jag!” jublade ryttmästaren. ”Är detta
en utgjutelse af den, som aldrig funnit någon qvinna, för
hvilken han velat uppoffra sin frihet! Utan att hafva erfarit det,
kunde du aldrig hålla ett så ståtligt tal för mig.”
”Jag medger att jag känner ett fruntimmer” — och en
svag rodnad spred sig öfver det bleka ansigtet; till och med
rösten, som annars var sträf och befallande, blef nu så vek
att baronen, som just icke var någon vän af sådana rörelser,
blef halft melankolisk — ”ja, jag känner en, som motsvarar
det ideal, jag många år burit i mitt hjerta; men alt känna och
hafva vunnit, är måhända skildt genom en lftnk, som blott
tiden kan af nöta.”
”Bah!” menade ryttmästaren, hvars åsigter i dessa ämnen
just icke voro alltför stränga. ”Jag skulle tro att för dig
kunde en dylik definition icke komma i fråga. Hvilken flicka
ville väl neka att emottaga den rike brukspatronens hand?”
”Här är fråga hvarken om att emottaga eller förkastal”
svarade St—hal torrt. ”Jag har ej gjort något anbud och ärnar
ej heller göra det.”
”Nå nå, du har alltid varit litet egen, och anslog jag
en falsk sträng, får du ursäkta mig, min bror!” sade baronen
och log försonligt åt sin våns förtrytelse.
Sedan det gått friskt undan på den väl uppkörda vägen
till Ljungby, ropade brukspatronen vid ankomsten till
gästgifvar-gården, tillika sjelfva bal-lokalen: ”Se så, nu äro vi på ort
och ställe. Hvad menar du, skulle vi ej hafva oss litet mid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
