Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
successionsfråga, och de ofrälse ståndens missnöje hade stegrats
genom de förhoppningar om gyllene tider, som westfaliska
freden hade framkallat och hvilka ej gått i fullbordan, samt
genom de dåliga skördarne. Uppror i landsändarne ökade
upphetsningen vid riksdagen. Under dylika förhållanden
framkastades reduktionsfrågan. Ingen var beredd på dess
lösning. Det diskuterades hit och dit, men man kom ej ett
steg framåt. Frågan var dock väckt, och främst häruti ligger
denna riksdags betydelse.
År 1655 står i spetsen för styrelsen en ung konung,
stödd af det förtroende, hvarmed nya regenter alltid hugnas.
Rådet, fullt af unga krafter, är honom tillgifvet. Alla
förtrösta på hans duglighet och goda vilja. Tronföljden är
säker. Inga särskilda omständigheter öka bitterheten i den
motsättning, som fanns mellan stånden angående
reduktionsfrågan. Konungen och hans råd hafva före riksdagen
granskat staterna och äro beslutna att skaffa reda i
förvaltningen-Det är nu regeringen, som tager reduktionsfrågan om hand
för att skaffa den en tillfredsställande lösning, om också rådet
under underhandlingarnas lopp genom konungen och de ofrälse
ståndens påtryckning tvingas att gå längre än ämnadt var.
Vid 1650 års riksdag stäldcs Erik Oxenstierna för första
gången inför reduktionsfrågan. Med det inflytande Axel
Oxenstierna utöfvat på sina söners uppfostran, och med det
förtroende de hyste för sin fader, var naturligt att Erik
Oxenstierna vid denna riksdag i hufvudsak intog sin faders
ståndpunkt i afseende å denna fråga. Hvad åter angår Axel
Oxenstiernas ställning till reduktionsfrågan så var den
motståndarens. Hans åsigter hade bildats under Gustaf Adolfs
dagar, då en afsondring af kronogods ansågs vara för
landet nyttig. Adeln skulle erhålla kronogodsen, ty
därigenom skulle den vinnas för Karl IX:s konungadöme, de
missbruk, som fogdarne utöfvat, skulle upphöra, jorden
om-sorgsfullare skötas, och en rik jordadel skulle gå i spetsen
för landets odling — med ett ord det var en reaktion, som
då gjorde sig gällande mot de forvaltningsprinciper, hvilka
herskat under Gustaf Wasa och äfven till en viss grad under
hans söner. Axel Oxenstierna hade sedan sett Sverige i alla
af-seenden gå framåt, under det att dessa åsigter voro de herskande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
