Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Penningenöden under förmyndarstyrelsen hade visserligen varit
$tor, men orsaken därtill kunde snarare uppfattas såsom en
följd af de många och långa krigen än af godsafsondringen,
och detta var också regeringens uppfattning. Hon fortsatte
därföre på den en gång beträdda vägen och tog äfven ett
nytt och ödesdigert steg i denna riktning genom de
beryktade skatteköpen. Hon tvekade visserligen, då steget
togs, men tvekan gälde snarare, huruvida en
förmyndarstyrelse kunde våga taga ett dylikt steg, än huruvida en utsträckt
godsafsöndring vore skadlig. Genom ett lyckligt slut på
de stora krigen, genom vård om handel och näringar, genom
adelns deltagande i kontributioner och genom sparsamhet i
förvaltningen, trodde Axel Oxenstierna, att jämnvigt i staten #
skulle kunna uppnås. Framtida forskningar torde visa,
huruvida hans beräkningar hade sannolikheten för sig eller ej.
Att de ej slogo in, bevisar nämligen ingenting mot deras
hållbarhet, enär Kristinas hej dlösa slöseri med statens medel
gjorde alla beräkningar om intet.
Kronans inkomster förminskades emellertid till en betänklig
grad, och nöden i landet var stor. Frågan om en reduktion
framkom också med stor häftighet mot slutet af Kristinas regering.
Axel Oxenstierna var dock ej 1650 af det lynne och i den ålder,
då man lätt ändrar mening. Han trodde alltjämt, att de
gamla hjälpmedlen voro tillräckliga, han trodde alltjämt, att
det var bättre för landet, om godsen voro i de enskildes än i
statens händer, och under Kristinas vårdslösa styrelse torde
nog detta varit händelsen. Han synes knappt ogillat
drottningens slöseri på donationer, när de ej gåfvos åt ovärdiga,
han klandrade endast hennes slöseri med penningar och onödig
lyx. Däremot yrkade Axel Oxenstierna på att adeln ej
skulle undandraga sig kontributioner, och ingen aristokrat
torde varit mera mån om att adeln ej skulle missbruka sina
privilegier till kronans eller de andra ståndens förfång än
hvad just Axel Oxenstierna var. Han ville straffa missbruken
och sökte ofta häfda den svenske bondens frihet, men om en
reduktion af godsen ville han ej höra talas. Med klarseende
blick insåg han den totala omstörtning i ståndens ställning,
som reduktionen skulle framkalla, och såsom en vän af
aristokratiskt styrelsesätt ryggade han tillbaka därföre. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
