Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verar han sig bestämdt på den grund, »att konungens hand
och segel äro fundamentet till alla riksens försäkringar».
Alla konungens författningar skulle blifva »hoc exemplo
osäkra», det allmänna föga hulpet och för den enskilda skulle
det förrycka »grufvelig hvars och ens egor» och bringa
oändliga tvister.
Denna Erik Oxenstiernas ursprungliga uppfattning af
reduktionen var högadelns. Den återfinnes i det af hans
kusin Krister Bonde författade betänkandet, som före eller
under riksdagen å handelskollegiets vägnar aflemnades till
regeringen.
Riksdagen förde emellertid Erik Oxenstierna längre i
denna fråga än han från början tänkt och önskat, ehuruväl
han i hufvudsak bibehöll sin ståndpunkt. Genom det
in-llytande han utöfvade blef också 1655 års reduktionsbeslut
till stor del hans verk, såsom vi vid redogörelsen för hans
uppträdande vid denna riksdag få tillfälle visa.
Riksdagskallelsen utfärdades den 20 dec. 1654. Den
2 mars 1655 samlade sig ständerna, och till landtmarskalk
utnämndes Erik Fleming. Valet var för den vigtiga fråga, som
skulle behandlas, icke betydelselöst. Både till följd af sitt
ämbete såsom president i bergskollegium och sina
slägtför-hållanden var Erik Fleming mindre afvogt stämd för en
godsindragning än de fleste af högadeln. Han var en klok och
forsigtig man, utan mera utpräglade åsigter och därföre
böjlig och egnad att leda forhandlingarne i den riktning, som
regeringen kunde önska. Talman för presteståndet var
doktor Laurelius och för borgareståndet, borgmästaren i
Stockholm Per Prytz.
Den 12 mars öppnades riksdagen af konungen själf,
som framhöll i sitt tal vanskligheterna i den yttre politiska
ställningen. Rikskanslären uppläste därefter den kongliga
propositionen. Afven den framhöll hufvudsakligen Sveriges
förhållande till utlandet. Ständerna skulle tillse, huru rikets
säkerhet bäst kunde iakttagas och huru faran bäst kunde
mötas. Då för detta ändamål rikets makt till lands och
vatten borde förstärkas, så skulle ständerna vara betänkte
på tjenliga medel, »hvarmed K. M. riksens regering och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
