Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrifvelse i sagda fråga vid 1650 års riksdag »för att däraf
taga det görliga». — Afven allmogen inlemmade en
besvärs-skrift.14
De ofrälse ståndens uppträdande väckte stor
uppmärksamhet och framkallade öfverläggningar inom rådet.
Biks-kanslären föreslog, att man skulle för att lugna stånden
utesluta ur stadgan orden, »att hon vore en evigvarande lag».
Man kunde i riksdagsbeslutet åberopa sig på Kongl. Maj:ts
stadga, hvilken konungen kunde sedan uppställa efter
tids-omständigheterna. Detta ansågs dock medföra allmän
osäkerhet; bättre vore att hänskjuta tvisten till konungen.
Biks-drotset menade likväl, att man borde söka ytterligare
underhandla med ett utskott af de tre stånden. Det blef
äf-ven rådets beslut, och Oxenstierna underhandlade de följande
dagarae (16, 17, 18 juni) med utskotten, hvart och ett för
sig. De visade sig emellertid ganska omedgörliga.
Pre-sterna påstodo, att stadgan band konungen, hvarigenom den
strede emot Sveriges lag och deras ed att styrka konungens
rätt. Förgäfves framhöll Oxenstierna, att därom kunde
endast konungen döma, och att en allmän osäkerhet skulle
uppstå, om ej författningen i en så vigtig fråga vore ett
riksdagsbeslut. Presterna sade sig ej kunna skrifva under.
Oxenstierna svarade skarpt: »Ettdera skall man sluta
riksdagen eller icke. I propositionen är ingen summa utsatt,
utan att man hjälper kronan så godt man kan».
Borger-skapet var af presteståndets mening och insisterade
sär-skildt på orden »en evig och obrottslig lag». Bönderna sade
sig vara för ringa och oförståndiga att förstå godsfrågan,
men stadgan ville de ej godkänna. De förklarade sig rädda
för den livländska seden, och det var förgäfves rikskanslären
sökte lugna dem med att de voro ett fritt stånd och hade
lag och rätt för sig. De begärde saken skulle uppskjutas
till nästa riksdag eller hänskjutas till konungen. Utskotten
lofvade slutligen att vara nöjda, om de ordasätt, som gjorde
stadgan till en obrottslig lag utginge. Oxenstierna hade ej
något däremot att invända, men rådet synes ej varit nöjdt
med beslutet utan vädjade till konungen.15
Han var i själfva verket nu den ende, som kunde medla
mellan de stridande, sedan rådet söndradt inom sig ej längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
