Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppmanade honom att först besöka Karl Gustaf, hvadan han
inom kort lemnade Warschau.
Afven Naruszevicz hade Oxenstierna utforskat. Dennes
ovilja mot Johan Kasimir var påtaglig. Han förklarade, att
han tydligen såge» det mutationem status vara för handen och
genom inga traktater den kunna undvikas». Han gjorde sig
hopp, »att ingenstädes finna bättre konservation för sitt
fädernesland* än hos Sveriges konung, »som dem emot alla
deras nabor väl kunde försvara och sättia dem i godt
välstånd igen.» Naruszevicz afreste kort efter Leszczynski, men
tog ej vägen till Karl Gustaf utan till Lithauens främste
man, Zapieha, för att förmå denne att underkasta sig
Sverige. 25
Underhandlingarne med den polska adeln, som infann
sig för att hylla segraren, skulle egentligen föras af
befal-hafvaren i Warschau, Bengt Oxenstierna, men rikskanslären
skulle vara honom behjälplig. Konungen hade befallt, att
deputerade från de kringliggande distrikten skulle infinna
sig i Warschau före den 20 okt. Endast ett fåtal infann
sig förr än mot slutet af den sagda tiden, så att terminen
förlängdes. Konungen torde hafva tänkt sammankalla en
riksdag, men detta förslag kunde ej genomföras, utan man
underhandlade i stället med adelns deputerade distriktsvis
dels om privilegierna dels om kontributioner. Meningen
bland de polske magnaterna böljade, såsom nämndes, luta
till Karl Gustafs nackdel. Han hade ej kunnat skydda deras
gods, ehuru väl detta utlofvats och otvifvelaktigt varit hans
afsigt. Badzieiovski sökte inverka på sina landsmän till
svenskames förmån, men hans inflytande var näppeligen så
stort, som rikskanslären förmodade. De samlade polackarne
visade sig ofta omedgörliga, alltid opålitliga, och
underhandlingarne voro på långt när ej afslutade, då Erik
Oxenstierna erhöll befallning att lemna Warschau.
Det ekonomiska trångmålet tvang svenskarne till många
våldsamheter, men Bengt Oxenstierna synes hafva varit en
klok herre, vuxen den kinkiga ställningen. Det är svårt
bestämma i hvad mån rikskanslären inblandade sig i de
angelägenheter, som tillkommo hans frände samt Claes Rålamb
och Gustaf Baner, hvilka ställts vid dennes «ida, men an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
